Categories

Eva Helmersson

Hur mår du?

Hur mår jag kronisk sjukdom
En fråga som ställs allt för ofta av de som inte orkar höra svaret och allt för sällan av de som förstår.

Ärligt talat… Den senaste veckan har jag jag mått så där. Jag har stått ut med värk, svårt att gå, stor trötthet, svårt att koncentrera mig, mina muskler lyder inte alltid, jag ser dåligt och hör illa och jag fryser hela tiden. Men om jag ska svara måste du orka lyssna. Och om jag ska svara måste jag lyssna. På dig när du hurtigt säger att det går över och att allt kommer att ordna sig för att sedan lyssna på dig när du övergår till att prata om dig själv och din ”onda axel”. För vill du verkligen veta? Orkar du lyssna, bara lyssna utan att försöka muntra upp mig eller prata om dig själv. Framför allt måste jag lyssna på mig själv och min kropp och hur jag mår. Vågar jag det? Vill jag veta svaret?

Jag har en obotlig sjukdom som är degenererande. Det betyder att jag bara kommer att bli sämre, aldrig bättre. Aldrig någonsin!

Därför har jag valt att faktiskt tycka att jag mår ganska bra. Jag tvingar mig själv till att inte känna efter. Gör jag det går jag under. Så när min kropp inte vill ut och gå, då går jag ut och springer. När min kropp vill vila, har jag inte tid och när jag inte orkar, kör jag på lite till. Därför kraschar jag ibland. Då vilar jag, men bara en stund. Genom att nästan alltid vara glad och tycka livet är helt ok, lurar jag mig själv att må mycket bättre än jag faktiskt gör.

Jag har haft min sjukdom i många år, alldeles för många för att må så pass bra. Men mår jag så bra egentligen, eller känner jag bara inte efter? Vem skulle orka lyssna på hur jag egentligen. Jag vet att jag inte orkar lyssna på mig själv i alla fall. Andra med samma sjukdom kanske förstår vad jag menar. Jag mår bara sämre av att älta hur jag mår och faktiskt kommer jag inte ihåg hur det var att må bra. Till vardags vågar jag knappt berätta för mina nära och kära. Jag vill inte belasta dem. För jag om någon vet hur tungt det är att bära mina besvär. Ibland känns det som om jag hade kunnat lösa alla bekymmer i världen om jag varit frisk, men istället har jag fullt upp med att klara min vardag.

Samtidigt är jag så tacksam för att jag fungerar så som jag gör, för att jag orkar jobba och utvecklas. För att jag träffar fantastiska människor och lär mig nya saker varje dag. För livet blir inte bättre än vad man gör det till och därför försöker jag göra det så bra som möjligt.

Så när folk frågar mig hur jag mår brukar jag svara, med ett leende, att det är som det är men annars mår jag ganska bra. För jag mår faktiskt ganska bra ändå.

17 Comments to "Hur mår du?

  • Sara Riggare On 17/2/2016 @ 09:05 f m

    Mycket bra uttryckt Eva, precis så är det! Tack för att du sätter ord också på mina tankar!

  • Ing-Britt Hjälm On 17/2/2016 @ 09:25 f m

    Det bästa och sannaste jag läst på länge
    Kunde vara skrivit av mej själv för precis då är det.

  • Susanne On 17/2/2016 @ 09:52 f m

    Mitt i prick? Tack för att du sätter ord på även mina tankar/känslor ? kramiz Susanne

  • Elisabeth On 17/2/2016 @ 11:05 f m

    Känns som om jag hade skrivit detta-exakt samma tankar o känslor har jag när jag pratar m andra! Man säger att man mår bra för att man mår bra efter omständigheterna mår bra & för att man vet att den andra kanske inte orkar/bryr sig om hur jag verkligen mår. Precis som du skriver.

    Mkt bra!!!

  • pia Knuts On 17/2/2016 @ 11:11 f m

    EVA.. Du ska bara veta hur Fantastik du är!! Jag blir alltid glad av att träffa dig.. Du är en av mina ”Idoler” För Orkar du så DÅ orkar jag också. Kramar

  • Lena von Post On 17/2/2016 @ 11:21 f m

    Precis. Det gäller att ha en uppsättning standardsvar till hands…. ’jo tack, som vanligt’, ’… som det brukar’ eller till de som står mig lite närmre ’ kan vi inte prata om något annat/ något roligare…?’. För inte har jag någon redvisningsskyldighet heller. I vården försöker jag däremot alltid vara förkrossande uppriktig – deras jobb är att lyssna och, efter förmåga, hjälpa

  • Agneta Nilsson On 17/2/2016 @ 11:24 f m

    Tack för din förmåga att använda orden så väl.

  • Ulrika On 17/2/2016 @ 12:40 e m

    Punkt. Finns inget att tillägga i ditt inlägg, allt är så sant. Du skriver så bra och jag hör mig själv säga ”just det, precis så är det” när jag läser vad du skrivit. får man dela ? Kram Ulrika

    • evahelmersson On 17/2/2016 @ 01:18 e m

      Tack!
      Självklart får du dela!
      <3

  • Pernilla Gustavsson On 17/2/2016 @ 01:43 e m

    Du sätter orden mitt i prick, så är det för mig också.

  • Maya Larsson Boman On 17/2/2016 @ 03:41 e m

    Fina du?? tack för att du påminner mig/ oss att stanna upp och lyssna på varandra. Det är så lätt att försöka peppa som anhörig/ vän för att då infinner sig känslan av ” att kunna göra något”.
    En stor kram!

  • Angelika Södersten On 17/2/2016 @ 05:49 e m

    Älskade Eva, jag har svårt att förstå den enorma drivkraft du besitter, men så har jag aldrig varit i din situation. Jag vet att jag tjatar på dig att ta det lugnt men förstår att det inte är att göra just det som håller dig på benen. De ser ändå alltid oförskämt pigg och fräsch ut när vi möts, och jag måste hålla med Pia, orkar du så orkar också vi.
    Kram kompis <3

  • Ub On 17/2/2016 @ 06:01 e m

    Tack, Eva för att du då bra återger precis som jag känner det.
    När folk frågar mig hur jag mår. Brukar jag bara svara som jag har det” Det är ganska bra i dag”
    Eller – ”Inge vidare”

  • Åsa On 17/2/2016 @ 10:36 e m

    Huvudet på spiken, bra beskrivet hur tillvaron kan vara, kram

  • Maritha Juhlin On 18/2/2016 @ 05:56 f m

    Tack Eva, för att du finns! Du är en ledstjärna som lyser på himlen. Vi andra är stjärnor vi också, men du lyser starkast… Vi andra glimmar till ibland eftersom vår kraft är starkare då. Tillsammans bildar vi en stjärnbild… Det är som att vi blir synligare och kraftfullare… Ger kraft, värme och energi till varandra. Skapar en livsgnista så att vi orkar kämpa vidare, försöker se positivt på livet och känner glädje för det vi har… ?

  • Elisabeth Björck Orvehed On 19/2/2016 @ 05:47 f m

    Tack Eva. Smärtsamt är det, men inte desto mindre sant. Kram

  • Gunilla Sjöqvist On 19/2/2017 @ 08:25 f m

    Så sant, så sant. Det här skulle mina nära och kära läsa. Jag kan inte själv prata om min situation, blir bara ledsen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *